Välkommen till Bellas entreprenörsblogg

Bella Nilsson – Barndomen i Iran

I min barndoms familj firade man inte födelsedagar. Födelsedagar var bara en påminnelse om alla oönskade flickor i familjen som min pappa sa. Inte förrän jag kom till Sverige firade jag för första gången min födelsedag och det gjorde jag tillsammans med min pojkvän. Jag fick känna den där härliga känslan att blåsa ut ljusen på sin alldeles egna tårta med påhejade rop från hans släkt och vänner – känslan var magisk och gav mig tårar i ögonen.

Min mor var hemmafru och var besatt av sitt utseende och försökte med alla medel behaga min far för att få honom att låta bli andra kvinnor. Hon hade även en stor förkärlek för svart magi som hon inte tvekade att använda mot dem som ville henne illa och då låg min far nära till hands då han systematiskt var otrogen och slog både henne och oss barn och var husets tyrann. Jag minns att hon klippte av några hårstrån från min pappas huvud då han låg och sov för att vid ett senare tillfälle då vi var ensamma elda upp håret tillsammans med en bit torkad djurhud, stanken var olidlig inte ens rökelsen hade någon effekt på detta otyg. Detta skulle ha till syfte att få honom att sluta med sin otrohet. Min mamma ansåg i princip att det var mitt fel att pappa var otrogen och inte älskade henne tillräckligt då jag föddes som en flicka.

Min far arbetade som hamnchef i en kuststad som heter Bandar Abbas ändå bort vid Persiska viken vilket var långt ifrån vårt hem i Teheran. Han basade över en stor personalstyrka och styrde sina undersåtar med militäriska metoder (precis som han gjorde hemma). Han liknade sig själv som en kung där endast kronan fattades – ingen ödmjukhet där inte. Min far hade också en förkärlek för både, whisky, kvinnor och cigarrer tills han fick sin första hjärtinfarkt och jag undrar än idag om det var den svarta magin eller det hårda livet som gav honom den och jag ställer mig starkt frågande till hur man kan få infarkt i ett organ som uppenbarligen inte fanns – hjärtlös som han var. Pappa hatade som sagt att få döttrar då han ansåg att de bara var till besvär och att en son var den som kunde lyckas och bli framgångsrik i livet precis som han själv. Redan vid 7 års ålder funderade jag mycket kring hur min far resonerade och kom fram till den slutsatsen att flickor absolut skulle kunna komma lika långt som pojkar och det blev nästan som en tävling för mig att bevisa att han hade fel.
Jag växte upp utan kärlek, utan ömhet. Min första kram fick jag först sedan jag kommit till Sverige. Det var min första kram någonsin, första gången någon rörde mig med ömhet.

”Man bygger inte sin framtid genom att gömma sig bakom en dålig barndom, då har man glömt vem som egentligen sitter bakom ratten” Bella Nilsson