Välkommen till Bellas entreprenörsblogg

Bella Nilsson – Flykten från Iran

För Er som inte läst mitt tidigare inlägg som handlar om den sista gången jag såg min far vill jag varmt rekommendera att ni gör det för att ni lättare ska kunna få ett sammanhang nu när historien fortsätter.

 

 




Första gången jag hörde talas om det lilla landet Sverige var jag runt 10 år och låg och tjuvlyssnade på min mamma och syster när de pratade med grannen vars dotter var gift med en svensk man. När de efter en tid kom till Iran på semester fick jag också se den svenske mannen med sina blåa ögon och blonda hår och det var något jag aldrig sett förut, jag tyckte han liknade en ängel.

Jag lyssnade intresserat hur de pratade om Sverige och jag målade upp ett paradis framför mig. Ett land där man kunde röra sig fritt, säga och klä sig som man vill, där människor hade yttrandefrihet och tv och tidningar saknade censur. Jag hörde dem berätta om ett land där även kvinnor hade chansen att förverkliga sina drömmar utan att hela tiden behöva ha en mans godkännande.

I Sverige kunde man dessutom träffa killar och gifta sig med den man ville, män och kvinnor var jämlikar och det fanns heller ingen risk att råka illa ut bara för att ett hårstrå syntes.

 

 





Efter att ha bott en tid hemma hos mina morföräldrar efter att ha fallit offer för min fars vrede började de tröttna på att ha mig där och ställde ett ultimatum som handlade om att jag skulle gå med på att gifta mig med deras gamle granne med den otäcka mustaschen. Både jag själv och min syster förstod att tiden började rinna ut för mig och att något snart måste hända för jag kunde ju varken återvända hem eller bo kvar hos mina morföräldrar – jag vägrade gifta mig med den otäcke gamle mannen!

Till slut växte en plan fram hur jag skulle kunna ta mig ut ur landet och min syster vars man var pilot lovade att hjälpa mig att skaffa en flygbiljett till Turkiet och både han, min syster och jag övertalade också min mamma att skriva på papper som behövdes för passet så jag kunde starta den första etappen på den långa resan till det förlovade landet.

Efter en kroppsvisitering på flygplatsen (antagligen på grund av att jag var en ung och ensam flicka) satt jag äntligen på flygplanet mot Istanbul. Jag var den enda flickan som reste ensam, de andra kvinnorna och flickorna på planet hade sällskap av sina män eller sina föräldrar. Flygresan i sig var ett stort äventyr för det var första gången jag befann mig i ett flygplan och det kändes som jag satt i en stor glaskupa.

 

 





I samma sekund som kaptenen ropade i högtalaren och talade om att vi passerat Iranskt luftrum och att vi nu var på turkiskt territorium tog alla kvinnor bortsett från flygvärdinnorna av sig sina slöjor och tjocka klumpiga klänningar och kabinen fylldes med regnbågens alla färger. Jag var inte riktigt lika modig men till slut slet jag också av mig min sjal och knölade ner den mellan sätena och tänkte: aldrig mer!

Kvinnorna hade fantastiska kläder under, kläder som inte är tillåtna i Iran och man kunde känna friheten som böljade sig fram genom flygplanet som en mäktig tidvattenvåg. Efter tre timmar flygning var vi äntligen framme i Istanbul men den här gången hade jag mer tur med tulltjänstemännen som bara vinkade förbi mig och plötsligt stod jag ute på gatan och tittade på alla människor som var avslappnat klädda och allt kändes så mycket friare.

Jag såg till och med ett par som kysste varandra helt öppet mitt på gatan och jag kom på mig själv med att stirra på dem då jag aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Paret uppskattade inte min gapande mun och stirrande blick och man kunde se att de blev irriterade på mig, jag kände hur jag blev alldeles varm inuti och skyndade mig därifrån.

 

 






Innan jag kunde fortsätta färden mot Sverige skulle jag bo ett tag i Istanbul hos några vänner till min familj som jag endast träffat ett par gånger hemma hos oss i Teheran när jag var liten. Jag följde instruktionen som min syster hade gjort till mig och satte mig i en taxi och talade om vart jag skulle på den turkiska jag lärt mig hemifrån. Väl framme hos min värdfamilj blev jag välkomnad av en medelålders man som var gift med en yngre kvinna och de hade två barn.

Jag ringde min syster och berättade att jag kommit fram och hon blev glad och lättad över att det gått bra.

När jag sedan gick ut på balkongen såg jag en kvinna på balkongen mittemot som sminkade sig i solskenet och jag kände att jag också ville vara lika fri och självständig så jag bestämde mig att ta en tur på stan. De första jag gjorde var att gå in i en affär och köpa ett knallrött läppstift och svart mascara som jag sedan provade direkt när jag kom tillbaka till min tillfälliga bostad. När jag kom ut ur mitt rum började mina värdar att skratta och det var förståelig då jag aldrig sminkat mig förut. Lite senare följde jag med mannen i huset på en promenad i parken och njöt av blickarna jag drog åt mig då jag VILLE bli sedd – något jag aldrig blivit förut.

 

 

 





Tyvärr hade jag återigen otur och tredje natten innan jag somnade låg jag och tänkte på Sverige och hur min fria framtid skulle se ut innan jag somnade tryggt iklädd min favoritpyjamas i mitt tillfälliga sovrum.

Mitt i natten väcks jag av att jag känner sträv skäggstubb mot mitt ansikte och när jag tittar upp ligger mannen i huset över mig och kysser mig på halsen. Han tar på mig överallt och väser i mitt öra att jag växt till mig och att ”jag är snygg” och jag kämpar allt jag kan för att komma loss men han är starkare än mig så jag biter honom i handen så hårt jag kan och skriker högt på turkiska att han ska släppa mig och tänka på frun. Han säger åt mig att vara tyst och inte väcka barnen men plötsligt knackar det på min sovrumsdörr som delvis är gjord av glas. Den nioåriga pojken i familjen står utanför och ropar på sin pappa och frågar vad han håller på med varav mannen kommenderar sonen att gå och lägga sig igen men sonen ger sig inte. Plötsligt har även frun vaknat och försöker komma ut ur sitt sovrum som mannen har låst, hon vrålar och bankar på dörren och till slut släpper han sitt grepp om mig och går ut ur mitt rum.

 

Jag rafsar ihop mina saker i en väska som väger bly och störtar ut på gatan och springer så snabbt jag kan med den tunga väskan, mitt hjärta bultar snabbare än någonsin då jag är livrädd att han ska följa efter mig. Plötsligt ser jag en park och styr mina steg till en parkbänk som jag sjunker ner på för att därefter börjar storgråta och jag anklagade mig själv för att jag kanske sminkat mig för mycket och därmed uppmuntrat honom till att göra det han gjorde.

Meningen var ju att jag skulle stanna ett par veckor hos värdfamiljen i Turkiet tills jag skulle kunna ta mig vidare till Europa via kontakter men när jag sitter på parkbänken med tårarna sprutande förstår jag att jag måste komma därifrån så fort som möjligt. Jag visste inte vart jag skulle gå så jag satt där i parken hela natten och funderade på hur jag skulle kunna boka ett hotellrum, en ensam liten flicka med ett utseende som en 12 åring, vad skulle de tro? Skulle de fråga efter mina föräldrar? Fortsättning följer….

 


Tack älskade Sverige för att du tagit emot mig med öppna armar