Välkommen till Bellas entreprenörsblogg

Bella Nilsson – Flykten till friheten

Här kommer ett lite längre inlägg där jag har valt att ta med båda delarna av Flykten från Iran då många nya läsare tillkommit som behöver få ett sammanhang i historien. Ha det så bra i hängmattan och njut av sommaren mina kära följare.

 




Första gången jag hörde talas om det lilla landet Sverige var jag runt 10 år och låg och tjuvlyssnade på min mamma och syster när de pratade med grannen vars dotter var gift med en svensk man. När de efter en tid kom till Iran på semester fick jag också se den svenske mannen med sina blåa ögon och blonda hår och det var något jag aldrig sett förut, jag tyckte han liknade en ängel.

Jag lyssnade intresserat hur de pratade om Sverige och jag målade upp ett paradis framför mig. Ett land där man kunde röra sig fritt, säga och klä sig som man vill, där människor hade yttrandefrihet och tv och tidningar saknade censur. Jag hörde dem berätta om ett land där även kvinnor hade chansen att förverkliga sina drömmar utan att hela tiden behöva ha en mans godkännande.

I Sverige kunde man dessutom träffa killar och gifta sig med den man ville, män och kvinnor var jämlikar och det fanns heller ingen risk att råka illa ut bara för att man hade lite läppstift.

Efter att ha bott en tid hemma hos mina morföräldrar efter att ha fallit offer för min fars vrede började de tröttna på att ha mig där och ställde ett ultimatum som handlade om att jag skulle gå med på att gifta mig med deras gamle granne med den otäcka mustaschen. Både jag själv och min syster förstod att tiden började rinna ut för mig och att något snart måste hända för jag kunde ju varken återvända hem eller bo kvar hos mina morföräldrar – jag vägrade gifta mig med den otäcke gamle mannen!

Till slut växte en plan fram hur jag skulle kunna ta mig ut ur landet och min syster vars man var pilot lovade att hjälpa mig att skaffa en flygbiljett till Turkiet och både han, min syster och jag övertalade också min mamma att skriva på papper som behövdes för passet så jag kunde starta den första etappen på den långa resan till det förlovade landet.

 

 





Efter en kroppsvisitering på flygplatsen (antagligen på grund av att jag var en ung och ensam flicka) satt jag äntligen på flygplanet mot Istanbul. Jag var den enda flickan som reste ensam, de andra kvinnorna och flickorna på planet hade sällskap av sina män eller sina föräldrar. Flygresan i sig var ett stort äventyr för det var första gången jag befann mig i ett flygplan och det kändes som jag satt i en stor glaskupa.

I samma sekund som kaptenen ropade i högtalaren och talade om att vi passerat Iranskt luftrum och att vi nu var på turkiskt territorium tog alla kvinnor bortsett från flygvärdinnorna av sig sina slöjor och tjocka klumpiga klänningar och kabinen fylldes med regnbågens alla färger. Jag var inte riktigt lika modig men till slut slet jag också av mig min sjal och knölade ner den mellan sätena och tänkte: aldrig mer!

 

 





Kvinnorna hade fantastiska kläder under, kläder som inte är tillåtna i Iran och man kunde känna friheten som böljade sig fram genom flygplanet som en mäktig tidvattenvåg. Efter tre timmar flygning var vi äntligen framme i Istanbul men den här gången hade jag mer tur med tulltjänstemännen som bara vinkade förbi mig och plötsligt stod jag ute på gatan och tittade på alla människor som var avslappnat klädda och allt kändes så mycket friare.

Jag såg till och med ett par som kysste varandra helt öppet mitt på gatan och jag kom på mig själv med att stirra på dem då jag aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Paret uppskattade inte min gapande mun och stirrande blick och man kunde se att de blev irriterade på mig, jag kände hur jag blev alldeles varm inuti och skyndade mig därifrån.

Innan jag kunde fortsätta färden mot Sverige skulle jag bo ett tag i Istanbul hos några vänner till min familj som jag endast träffat ett par gånger hemma hos oss i Teheran när jag var liten. Jag följde instruktionen som min syster hade gjort till mig och satte mig i en taxi och talade om vart jag skulle på den turkiska jag lärt mig hemifrån. Väl framme hos min värdfamilj blev jag välkomnad av en medelålders man som var gift med en yngre kvinna och de hade två barn.

Jag ringde min syster och berättade att jag kommit fram och hon blev glad och lättad över att det gått bra. När jag sedan gick ut på balkongen såg jag en kvinna på balkongen mittemot som sminkade sig i solskenet och jag kände att jag också ville vara lika fri och självständig så jag bestämde mig att ta en tur på stan. De första jag gjorde var att gå in i en affär och köpa ett knallrött läppstift och svart mascara som jag sedan provade direkt när jag kom tillbaka till min tillfälliga bostad. När jag kom ut ur mitt rum började mina värdar att skratta och det var förståelig då jag aldrig sminkat mig förut. Lite senare följde jag med mannen i huset på en promenad i parken och njöt av blickarna jag drog åt mig då jag VILLE bli sedd – något jag aldrig blivit förut.

Tyvärr hade jag återigen otur och tredje natten innan jag somnade låg jag och tänkte på Sverige och hur min fria framtid skulle se ut innan jag somnade tryggt iklädd min favoritpyjamas i mitt tillfälliga sovrum.

 

 





Mitt i natten väcks jag av att jag känner sträv skäggstubb mot mitt ansikte och när jag tittar upp ligger mannen i huset över mig och kysser mig på halsen. Han tar på mig överallt och väser i mitt öra att jag växt till mig och att ”jag är snygg” och jag kämpar allt jag kan för att komma loss men han är starkare än mig så jag biter honom i handen så hårt jag kan och skriker högt på turkiska att han ska släppa mig och tänka på frun. Han säger åt mig att vara tyst och inte väcka barnen men plötsligt knackar det på min sovrumsdörr som delvis är gjord av glas. Den nioåriga pojken i familjen står utanför och ropar på sin pappa och frågar vad han håller på med varav mannen kommenderar sonen att gå och lägga sig igen men sonen ger sig inte. Plötsligt har även frun vaknat och försöker komma ut ur sitt sovrum som mannen har låst, hon vrålar och bankar på dörren och till slut släpper han sitt grepp om mig och går ut ur mitt rum.

Jag rafsar ihop mina saker i en väska som väger bly och störtar ut på gatan och springer så snabbt jag kan med den tunga väskan, mitt hjärta bultar snabbare än någonsin då jag är livrädd att han ska följa efter mig. Plötsligt ser jag en park och styr mina steg till en parkbänk som jag sjunker ner på för att därefter börjar storgråta och jag anklagade mig själv för att jag kanske sminkat mig för mycket och därmed uppmuntrat honom till att göra det han gjorde.

Meningen var ju att jag skulle stanna ett par veckor hos värdfamiljen i Turkiet tills jag skulle kunna ta mig vidare till Europa via kontakter men när jag sitter på parkbänken med tårarna sprutande förstår jag att jag måste komma därifrån så fort som möjligt. Jag visste inte vart jag skulle gå så jag satt där i parken hela natten och funderade på hur jag skulle kunna boka ett hotellrum, en ensam liten flicka med ett utseende som en 12 åring, vad skulle de tro? Skulle de fråga efter mina föräldrar?

 

 





När jag suttit där på parkbänken storgråtandes i några timmar började jag också känna mig rädd, för även om Istanbul verkade tryggt på dagtid kunde det nog vara farligt för en ensam flicka om natten.

Klockan fem på morgonen gick jag tillbaka till det hotell jag passerat tidigare på kvällen och som nu äntligen öppnat. När jag gick fram till receptionen och frågade om ett enkelrum fick jag frågan: -hur gammal är du? Jag svarade att jag var femton år och att mina föräldrar skulle komma till Turkiet om några dagar. Hotellreceptionisten granskade mig uppifrån och ner för att sedan fråga om jag hade några pengar att betala med och när jag svarade att jag betalade i förskott fick jag mitt rum utan några fler diskussioner.

Efter att ha lämnat den tunga väskan på rummet gick jag ner i lobbyn för att ringa min syster och berätta om allt som hänt natten innan. Hon blev rasande och lovade att ringa min mor för att den otäcke mannen skulle få sitt straff. Efter telefonsamtalet gick jag tillbaka till mitt rum och grät mig till sömns.

När jag vaknade morgonen därpå stod solen högt på himlen och det var dags att gå upp och försöka få i mig något att äta. Jag gick ut på stan men den här gången osminkad då det inte kändes roligt längre. Livsglädjen jag tidigare känt var borta, stulen av en man som jag litade på.

Nere på stan köpte jag en kebab innan jag vandrade tillbaka till hotellet. När jag kom tillbaka satt en ung kille i receptionen som såg bra ut (utan mustasch!) och det visade sig att det var hans pappa som ägde hotellet.

Han försökte prata med mig men jag vågade inte längre prata för mycket med män, rädd att jag skulle få dem att tro saker. Efter några dagar köpte jag min flygbiljett och stannade därefter mest på hotellet där jag roade mig med att titta på TV. Killen i receptionen gav inte upp utan fortsatte att försöka prata med mig och frågade om han inte skulle kunna få komma upp på mitt rum och spela kort. Frågan är vilken typ av kortspel han hade tänkt sig? Jag blev häpen och frågade mig själv om alla män var likadana?

Jag sa till honom att om han så mycket som knackade på min dörr skulle jag skvallra för hans pappa, resultatet blev som jag hoppades på: Han slutade prata med mig!

Efter en veckas vistelse på hotellet var det dags att åka till flygplatsen och min syster hade instruerat mig att bara flyga till Frankfurt och inte vidare till Belgrad som stod på biljetten. Jag skulle därefter vänta i Transithallen för att senare kontakta henne. Transithallen var vit, enorm och full av människor och butiker. Medan de andra passagerarna från Turkiet skulle invänta nästa flyg avvek jag lite snyggt därifrån för att ringa upp min syster igen.

 

 

 





Jag berättade för henne att jag kommit fram till Frankfurt och att allt gått bra men hon sa att jag skulle höra av mig lite senare då hennes kontakt som skulle hjälpa mig inte gick att nå just då. Många timmar flöt på medan jag vandrade av och an, sov, tittade i parfymbutikerna, åt inplastade smörgåsar, och försökte hålla mig så långt ifrån poliserna som möjligt.

Andra dagen kom poliserna fram till mig och frågade: ”och hur var det här då”?  Jag ljög att jag väntade på min onkel som skulle komma men att hans flyg var försenat varpå poliserna nickade och gick iväg. Trots tröttheten tittade jag med stort intresse på alla människorna i hallen som skyndade sig förbi. De var långa, blonda med blå ögon och jag tyckte de var så vackra och exotiska. I min skola i Iran hade det bara funnits en enda blond människa så det var verkligen annorlunda.

När jag var inne på tredje dygnet var jag nästan medvetslös av trötthet. Det hade varit några nya poliser och frågat ut mig igen men jag lurade dem också trots att dom borde sett hur medtagen jag såg ut. Dag och natt flöt ihop och när jag gick in på toaletten för att tvätta av mig kände jag inte igen mig själv i spegeln, jag såg helt förfärlig ut. Svarta påsar under ögonen och solkiga kläder var resultatet av minimal sömn och en ändlös väntan på en flygplats.

Jag vet fortfarande inte hur jag fick tiden att gå och när jag äntligen fick nyheter om att jag snart skulle få åka därifrån trodde jag knappt att det var sant. Jag blev hänvisad att gå till utgång C och vänta där och efter cirka 2 timmar dök en välklädd herre upp som ropade mitt namn. Mannen gav mig en biljett och sa sedan åt mig att bege mig direkt till flygplanet, jag gjorde som han sa och plötsligt satt jag där på planet till friheten och det fantastiska landet Sverige som jag hört så mycket gott om.

10000 meter under mig bredde stora skogar ut sig och jag kunde se gårdar och små sjöar och medan planet förberedde sig för landning frågade jag mig själv om det aldrig blev mörkt i mitt nya hemland? Klockan var ju faktiskt nio på kvällen… men vad spelar det för roll tänkte jag sen – huvudsaken var ju att jag äntligen ”var hemma”