Välkommen till Bellas entreprenörsblogg

Bella Nilsson – Tacksamhet

Jag är tacksam! Tacksam för att ha fått chansen att leva i Sverige, Tacksam för att jag fått gå i skolan och fått lära mig svenska helt gratis och framför allt Tacksam för att få leva i frihet i ett land utan krig.

Man kan tycka att det jag skriver ovan är en självklarhet men så är inte fallet. Jag har under mina år i Sverige fått höra så mycket otacksamhet från både invandrare och infödda svenskar, det är fel på väder och vind, fel på skolan, fel på politikerna, fel på försäkringskassan och framför allt så vinner alltid fel låt på melodifestivalen (?)

Det finns två sätt att se på detta och ur invandrarperspektiv kan jag inte förstå hur man kan ha mage att klaga på någon av dessa saker då man ofta som invandrare kommer från ett krigshärjat land där man som invånare har stora begränsningar i vardagen. Problem som: ”hur man ska få tag i mat till barnen? var finns närmsta skyddsrum? kommer jag få gå i skolan? Listan kan göras hur lång som helst med frågor.

Om vi vänder på steken och tänker oss ett scenario där svenskarna kom som invandrare till den typ av länder jag själv kommer ifrån då skulle de inte få någonting.
Att vara otacksam när man fått komma till tryggheten i ett nytt land liknar jag med att gå på fest och bli serverade mängder med mat och dryck för att sedan kasta tallriken på värdparet!

Ur det svenska perspektivet kan jag heller inte förstå hur man kan klaga på dessa bagateller, saker som väder och vind kan man ändå inte göra något åt medan det andra jag nämnt faktiskt går att förändra, men man måste själv se till att t ex rösta och engagera sig för att kunna få en långsiktig påverkan. Bristen på tacksamhet kan trigga igång mig ordentligt och de som känner mig vet att de ska undvika att gnälla för mycket i min närvaro. Att jag går igång så kraftigt på just detta bottnar antagligen i min känslokalla och kärlekslösa uppväxt i en familj där föräldrarna avskydde sina barn och där jag dagligen blev misshandlad både psykiskt och fysiskt. Jag minns så väl när min far släpade hem mig i håret från skolan mitt framför mina klasskamrater som då förstod var alla mina otaliga blåmärken kom ifrån.

Man kan ju tro att en mor alltid värnar och älskar sina barn även om fadern är sadistisk men det är just det som är problemet med att bara ”tro” man VET inte vad som gömmer sig bakom familjefasaden och i mitt fall visade både min mor och morföräldrar mig endast förakt! Jag var produkten av min far och honom avskydde min mor som även hon fått ”gå in i hans knytnäve” allt för många gånger.

När jag bott i Sverige i ett par år och byggt upp ett liv och ett kapital helt själv utan några som helst bidrag från det svenska samhället började mina syskon och mor som nu var skild att höra av sig och varje gång jag talade med någon av dem gnällde de om precis allt och extra mycket på att jag hade en svensk pojkvän och inte var gift. Ju bättre det gick för mig desto oftare ringde de och tiggde pengar av mig och krävde orimliga summor som jag slitit ihop med dubbla jobb. Där jag kommer ifrån är det vanligt att de som tjänar mest delar med sig till släkt och vänner som har det sämre ekonomiskt så det har jag inga problem med. Problemet är att de såg ner på mig som person istället för att vara tacksamma för att jag hade lyckats så bra, de accepterade heller inte att jag ville leva enligt svenska seder och bruk och det retade mig enormt. Jag var till slut tvungen att sätta en gräns där jag bokstavligen ”gjorde slut med min familj”.

Om mamma hade älskat mig det allra minsta, skulle jag gett henne varenda krona jag ägde. Allt jag någonsin önskat mig i livet var lite kärlek men tyvärr var hela min uppväxt ett enda: ”Jag tycker inte om dig”

Jag har inte talat med min mor på 20 år då jag inte ser henne som en förälder längre, även om hon burit på mig och rent biologiskt är min mor finns det inga känslomässiga band kvar.

”man väljer inte sina föräldrar utan får nöja sig med vad som blir serverat – men man kan alltid välja att spotta ut det som smakar illa” Bella Nilsson